Ökad förståelse ger bättre bemötande

Den som har EIPS kännetecknas av svårigheter att reglera och förhålla sig till sitt känsloliv.

 – De är ”känslomässigt känsliga” och reagerar väldigt snabbt och starkt på saker som händer dem, och det kan ta lång tid för känslorna att gå över, säger Jenny Fries.

Självskadebeteende och återkommande suicidtankar är vanliga hos den som har EIPS, liksom svårigheter att skapa stabila relationer till andra människor. Relationer präglas av konflikter och att man pendlar mellan att vara intensivt kontaktsökande och att vara avståndstagande.

– Det går ofta för fort när de vill komma andra personer nära. Det som ligger bakom är en rädsla för att bli avvisad eller övergiven. Ibland avslutar de relationer för att inte själva vara de som blir övergivna, säger Daniel Deigård.

Betydligt fler kvinnor än män får diagnosen EIPS. Det kan dock finnas ett mörkertal hos män, eftersom vissa symtom delas av andra diagnoser, vilket kan innebära att män får andra diagnoser istället. På Akademiska används huvudsakligen dialektisk beteendeterapi, DBT, som behandlingsmetod. (Även ERGT, emotion regulation group therapy, används för behandling av självskadebeteende specifikt.)

Vid inledning av en DBT-behandling träffar patienten först en psykolog för så kallade orienteringssamtal. Där sätter man tillsammans upp mål för behandlingen och går igenom vilka områden i patientens liv som ska prioriteras. Både patient och psykolog skriver under ett särskilt DBT-kontrakt, där det tydliggörs vad båda parter ska leva upp till under behandlingens gång och vilka konsekvenser som blir fallet annars.

– Det gör att det finns något att falla tillbaka på. Patienterna blir påminda om vad de har gått med på att göra, vilket stärker motivationen att delta i behandlingen fullt ut, säger Daniel Deigård.

I kontraktet tydliggörs bland annat den så kallade time out-regeln. Den innebär att patienten inte får ta kontakt med psykiatrin de första 24 timmarna efter en självskada. Detta för att sådana kontakter riskerar att förstärka ett självskadebeteende.

Efter de inledande orienteringssamtalen består behandlingen av individuella samtal, färdighetsträning i grupp och coachning via telefon. En viktig grund är att det finns ett behandlingsteam som samverkar och ser till att det alltid finns rätt kompetens tillgänglig med kunskap om patientens särskilda behov.

De individuella samtalen hålls en gång i veckan, av samma psykolog som höll i orienteringssamtalen. Inför varje samtal ska patienterna ha fyllt i ett detaljerat veckokort, där de dag för dag redovisar och värderar känslor och destruktiva beteenden, och även redogör för hur de har hanterat dem.

– På det sättet kan man säga att DBT är en typ av behandling som kräver mycket av patienterna, det förutsätts att man ständigt iakttar och reflekterar över sina tankar och beteenden, säger Daniel Deigård.

Färdighetsträningen sker i grupper om 6–8 personer och två behandlare. Gruppen går varje vecka igenom olika färdigheter, det vill säga metoder och strategier för att hantera olika svårigheter. Färdigheterna är indelade i fyra moduler: känsloreglering, relationssvårigheter, ”stå ut i kris”-färdigheter och medveten närvaro. Det sistnämnda kan sägas vara en grund för de övriga färdigheterna, som man ständigt återkommer till.

– Sammantaget handlar det om att vi tillsammans kartlägger vilka negativa beteenden som finns och vad som leder dit. Därefter kan vi lägga in färdigheter och strategier för att undvika dem. Målet är att man ska få en bättre livskvalitet genom att lära sig nya sätt att hantera olika situationer, säger Daniel Deigård.

Han beskriver färdigheterna som en sorts ”livsfärdigheter”, som de flesta får via sin uppfostran som barn, men som ofta har varit bristfällig hos dessa patienter.

Medelvårdtiden är 30 veckor. Behandlingen är framgångsrik i de flesta fall.

– De allra flesta som haft ett självskadebeteende upphör med det under behandlingens gång och tycker att de kan leva ett mer meningsfullt liv efteråt. En vanlig reaktion är ”äntligen har någon förstått”, säger Jenny Fries.

Daniel Deigård och Jenny Fries håller i en särskild utbildning i hur man bemöter EIPS-patienter, som utgår från en liknande utbildning från Nationella självskadeprojektet. Den riktar sig till all vårdpersonal som möter självskadande och utagerande patienter. Än så länge har den endast hållits inom psykiatrin.

– Vi skulle gärna se att vi kan hålla den även inom fler delar av sjukhuset. Patienterna hamnar på många olika ställen på sjukhuset. När man kartlagt gällande denna patientgrupp och bemötande har man sett att många patienter upplever ett sämre bemötande än andra patientgrupper. Vårdpersonal upplever ofta denna patientgrupp som svår att möta och att de ofta väcker känslor hos dem som vårdar dem, både empati, uppgivenhet och olust. Det är inte meningen vårdpersonalen ska känna sig beskyllda för att ge ett dåligt bemötande – och många på detta sjukhus gör ett så fint jobb och har jättebra bemötande och kunskap om denna patientgrupp, säger Jenny Fries.

Utbildningen går i stora drag ut på att lära sig att känna igen tecknen och sedan validera (bekräfta) patienterna genom att visa intresse och förståelse för deras situation. Personalen får även lära sig att ta hand om sig själva.

 – Att jobba med dessa patienter kan vara ganska dränerande och ansträngande, så det ingår att veta hur man tar hand om sig själv. Egentligen handlar det om samma sak som för patienterna, vi behöver validera oss själva och se till att vi är medvetna om våra tankemönster, säger Daniel Deigård.