Krönika: ” Varje patientmöte är något att värdesätta”

Sonja ligger på en taxibår och är på väg ut från avdelningen. Jag säger hej då och att jag hoppas att hon får det fint när hon kommer hem. Hon svarar att det sannolikt inte kommer bli det, ”det är ingen som väntar på mig”. Hon tackar ändå och säger att hon trivts bra. Det gör så ont i hjärtat och jag vill inte släppa hennes tunna hand som ligger i min, det känns inte som om att hon vill det heller. Jag säger att jag är glad att ha fått träffa henne, hon blir glansig på ögonen och säger tack och åker hem.   

Det är så vanligt att dem vi vårdar känner sig ensamma och helt utan värde.  Vi vet att ensamhet påverkar äldre personers hälsa, deras behov av vård och hjälp. Att det är en lika viktig aspekt i vårdandet som något ­annat, men något som kanske inte riktigt får plats i vården, något vi inte heller tänker att vi helt kan påverka.   

En dam, inne på en av sina sista dagar i ­livet, körs i sin säng ut i en nedsläckt korridor. Några minuter senare fylls korridoren av ljus och vackra stämmor, in kommer luciatåget. Hon blundar och ler, liggandes närmast lucian. En annan dams kinder blir blöta av strilande tårar, en man klämmer i och sjunger med.  Efter sång fikar barn och ­patienter tillsammans. Samtalsämnena ­flödar.  

Barnen frågar glatt om brutna ben och om det kom blod. En 87-årig dam får sin ålder gissad. Barnet säger att det vet att man behöver vara gammal för att få vara på vår avdelning, att man måste vara över 65. Tittar noga på ­damen och gissar på ... 67.  

Skratten är många. Mitt hjärta bubblar och det enda jag kan tänka på är att det är precis det här samhället borde göra – det här är perfekt! En stund av bruten ensamhet, en stund av att få känna att en ny generation är nyfiken på mig, att jag har något att berätta, att få skratta med någon.  

Sjukhuset fylls hela tiden, en åker hem och nästa fyller platsen. Utan att någon är den andra lik, inget möte är detsamma. En ny dam kommer till avdelningen, liggandes i en säng. Transportören stannar vid första expeditionen och frågar om det är hit hon ska? Personalen hänvisar vidare till nästa team. När sängen åter sätts i rullning hojtar ­damen till och ­säger ”er förlust!” till teamet.  

Och det är precis så det är, dem vi inte vårdar, de missar vi. Och det är en lyx att få möta dem vi vårdar. Jag tänker att vi kanske kan göra stor skillnad bara genom att själva tänka det och förmedla det. Jag hoppas att hemtjänsten möter Sonja och säger "hej, välkommen hem, det ska bli ­roligt att få lära känna dig".