FORTS. FRÅN FÖREGÅENDE SIDA 22 RONDEN NUMMER 2 2024 Krönika Anngela Ingvarsson En sommarkväll för några år sedan. Ena benet över det andra, remmen på sandalen är liksom insjunken i foten, en fot som vickar till tonerna från Parksnäckan. Det är lika varmt ute som i mitt hjärta när jag ger kvällsmedicinerna på balkongen. Jag glömmer att hon sitter i komfortrullstol och jag på en pall, vi kunde lika gärna ha suttit i en hammock. Hon berättar om svunna tider på dansbanor och folkparker, kvällar där fötter istället dansat till snoddas. När hon sitter där och sväljer tabletter med kaffe säger hon med eftertryck: ”jag är så tacksam över att ha en plats på sjukhuset, jag var så rädd att de skulle skicka hem mig”. Med både den demografiska och ekonomiska situation vården står inför denna sommar och framledes känner jag också rädsla för att vi inte kommer att kunna vårda patienter som behöver oss. Hur vi ska göra för att inte hamna där upptar nu alla mina tankar. Vad är ett vårdlag? Hur ska det se ut? Vad är en sjuksköterskas funktion? Vem ska ta ansvar? Hur kan vi rekrytera? Hur ska färre vårda fler? Ibland blir jag rädd för vad som komma skall ... ... men mest känner jag hopp och tillförsikt. Jag tror att vi måste våga prata om att en sjuksköterska ska ha ansvar för MÅNGA patienter, våga rekrytera till det. Våga arbeta med förutsättningar för att klara det. Kanske ska en sjuksköterska vårda 16 patienter i en omvårdnadsledande roll i ett vårdlag? Eller ska vårdlagets storlek inte vara definierad alls? Frågan om kapacitet och tillgänglighet är allas, fast på olika sätt. Vi som medarbetare, oavsett nivå, måste titta på vad vi själva kan göra, vi måste våga äga delar i utmaningen, och lösa det utifrån den kompetens och profession vi har. De förändringar vi inte vågar göra planerat kommer vi ändå möta konsekvenserna av: överbeläggningar, tomma bemanningsrader och utebliven vård. Istället för det eviga pratet om vårdlagsstorlek och att vi inte kan ha fler patienter borde vi prata om HUR vi gör för att vårda fler, vårda bättre, ibland vårda längre och ibland kortare, och på ett nytt sätt. När sjuksköterskestudenter frågar hur stora vårdlag vi har (för det gör de), svarar jag "mindre idag än imorgon", och de blir bleka. Men jag tror att vi behöver bygga på de förutsättningar vi har och kommer ha, inte på de förutsättningar vi önskar ha. Under de år jag har varit i vården har jag hela tiden sett utveckling, omtag och satsningar, och på samma sätt kommer vi fortsatt att hitta andra och bättre sätt att arbeta och vårda. Som nyexaminerad sjuksköterska ska jag fortsatt kunna vara ny, kunna vara trygg och få utvecklas i min funktion – men på ett annat sätt än idag. Den dagen jag byter jobb kommer det bli som sjuksköterska på en vårdavdelning. Då är ett måste att det finns balkong mot Stadsparken och en plan för framtiden. Jag hoppas att det blir i en ny sjuksköterskefunktion, där vi vårdar utifrån kapacitet och behov, inte antal, utifrån de förutsättningar som finns. Jag hoppas på att få sitta där på balkongen under rasten och att vi lyckats förändra vården på samma sätt som att Parksnäckan förändrat sitt programinnehåll. Jag hoppas få sitta där bredvid en dam, hon har anammat det nya, men njuter av samma sol och dofter som under hela livet. Foten gungar som av sig själv. Jag ska titta på henne och säga han är bra den där sångaren, hon ska titta tillbaka och le, och att hon har en vårdplats, det tar hon för givet. Dags att vara realistisk »Vi måste våga prata om att en sjuksköterska ska ha ansvar för MÅNGA patienter« Anngela Ingvarsson är sjuksköterska och avdelningschef för geriatriska ortoped- och strokeavdelningen 30 B På det sättet blir varje person som inte får hjälp en nyhet, då har sjukhuset misslyckats med sitt uppdrag. Är det så att det är långa väntetider på akutmottagningen eller att man missar diagnoser för att personalen är för stressad, då antar jag att man från Akademiskas sida inte ser det som något positivt. Men vårt uppdrag är gentemot läsarna. Om vi skriver en artikel om att de flesta patienter på Akademiska fick bra vård igår – det är ingen som läser den artikeln. Det är normalt och något som de förväntar sig som ett resultat av sina skattepengar. – Under i princip hela min tid på UNT har sjukhuset haft stora ekonomiska underskott – utifrån den givna budgeten. De har jobbat med ekonomin under decennier och man kan konstatera att det inte går åt rätt håll. Det är sparpaket på sparpaket, och det är klart att sådant får konsekvenser för verksamheten. Där behöver man kanske från politiskt håll vara tydligare med att man inte har mer pengar till vården än så här, och att det kommer att få de här konsekvenserna, att vi får acceptera längre köer för den här typen av operationer eller behandlingar, eller att det blir färre vårdplatser för att man inte har råd att ge löner som gör att folk vill jobba på sjukhuset. Det är bättre att vara ärlig med det. – Samtidigt skriver vi även om sådant som har gått bra. Det kan gälla spektakulära vårdhändelser, som när vi skrev om mannen som blev riven av en björn och fick avancerad vård på Akademiska. Andra exempel är texter om operationer av barn med en ny metod som gör att de får ett bättre liv, och om hur akutvårdsavdelningen lyckades minska på den inhyrda personalen. Vi gör sådant också. HANNES LJUNGHALL
RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=