19 RONDEN NUMMER 1 2022 Krönika Tryggve Nevéus Den 14/2 hade jag arbetat exakt 28 år på Barnsjukhuset. Jag kommer ihåg datumet, för till mina första uppdrag hörde att sätta OK-stämpel i rumpan på två nära vänners nyfödda dotter. Och sannolikt kommer jag att fortsätta jobba här tills jag skruttar ihop. Så det är kanske dags att fundera på varför jag stannat så länge. Och på omdet finns något andra kan lära sig av det. För det första är jag nog inte en sån som till varje pris måste byta spår. Jag hör inte till dem som känner mossan växa på huvudet omde inte vart femte år hoppar av för att öppna bageri eller bli friskvårdskonsult (eller byta fru och skaffa motorcykel). Det är ganska skönt att tuffa på i invanda spår så länge man ändå lär sig nya saker och får variation i tillvaron. För min del har detta klarats av genom universitetet – jag fördelar min tid jämnt mellan sjukvård, forskning och undervisning och hinner därmed inte tröttna på någondera. Samtidigt har jag blivit alltmer specialiserad – jag kan snart bara barns urinvägar – och på det sättet är jag allt mindre flyttbar: det finns bara plats för sådana sommig på universitetssjukhusen. Och så var det det där med entusiasmen. Den upprätthålls på tre sätt: entusiastiska arbetskamrater, tacksamma patienter och insikten om att jag gör något superviktigt. Pengarna då, spelar inte de någon roll? Nej, men det kan jag bara säga för att jag hör till den priviligierade grupp somhar överläkarlön. Vad kan vi som sjukvårdsarbetare lära av detta? Jo, hjälp till att vårda din entusiasm: kom ihåg att den är smittsam– liksom dess motsats. Så närhelst du känner frustration ochmissnöje med ditt jobb, prata med din chef! Och närhelst du gillar det ni gör, våga visa det för alla på fikarasten! Det är kanske inte coolt, men det smittar! Och vilka råd vill jag ge till mina chefer (förutom att ge alla mer betalt och bättre arbetstider)? För det första: se till att alla förstår hur viktigt det vi gör är. Vi producerar inte direktreklam eller ens användbara plastprylar – vi minskar lidande och skapar ny kunskap och är därmed bland de viktigaste människorna på klotet! För det andra: lura personalen att vidareutbilda sig! Då får de mer stimulans och variation, känner sig stoltare och får lite mer pengar på fickan. Samtidigt somde blir superspecialister och inte längre kan få jobb varsomhelst. Smart va? Själv har jag nu blivit så specialiserad att min arbetsdag inte längre liknar de flesta av Rondens läsares, så jag slutar nu att skriva dessa krönikor. Hej då! Varför stannar man kvar? »Kom ihåg att din entusiasm är smittsam – liksom dess motsats« Tryggve Nevéus är överläkare på Akademiska barnsjukhuset Sektionschef Kazal Hawez med ST-läkaren Lovisa Englom som deltar i samtalet via teams. Det är inte bara pandemin som svetsat samman arbetsgruppen. Innan dess gjordes en viktig förändring i ochmed att akutsjukvården formades till en egen sektion. Uppdraget som akutläkare blev tydligare, både för dem själva men också mot övriga sjukhuset. – Det skapade en ”vi-känsla” som är viktig som i sin tur leder till ett engagemang runt våra patienter. Vi ser varandra med respekt och visar uppskattning öppet. När jag lämnar över en rapport till en kollega gör jag det med gott samvete och fullt förtroende. Och kan därefter koppla av enklare och återhämta mig, menar Lovisa Engblom. Det inrättades också en funktion under pandemin – ledningsansvarig läkare – vars uppgift är att ha överblick på patientflödet och logistiken på akutmottagningen. – Det är en viktig roll, ett nav för verksamheten, säger Kazal Hawez. För att bibehålla den positiva utvecklingen i medarbetarundersökningenmenar akutläkarna att arbetstidsförkortning är en viktig fråga. – Vi behöver rekrytera fler akutläkarspecialister, vilket inte är enkelt till detta tuffa yrke. Det råder brist på sådana i hela landet. Här är det förstås viktigt och glädjande att vi förbättrat resultaten i medarbetarundersökningen, säger Kazal Hawez. INGELA WIMAN
RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=