Fotoutställning världsprematurdagen 2024

Här får ni se situationer från verkligheten, från avdelningen när barnet och familjen vårdats där och i hemmet då barnet blivit utskriven från avdelningen men fortfarande följs av Barnsjukvård i hemmet. Fotografierna är tagna under sommaren 2024. 
Fotograf: Anita Szava 

Min pappa är nära mig. Jag känner och hör honom. Det gör mig trygg. På huvudet har jag en mössa som håller min utrustning på plats. Jag andas själv, men behöver lite extra syrgas och tryck.

Ibland vilar jag i mitt bäddstöd. Jag behöver fortfarande hjälp att andas med respiratorn, slangen som är fäst med den vita tejpen, vilket är vanligt när man är för tidigt född.

Även fast vi bor på sjukhus är det mina föräldrar som tar hand om mig med stöd av personalen. Mina föräldrar är de som känner mig bäst och som älskar mig! 

Personalen på intensivvårdsavdelningen för nyfödda stöttar och guidar föräldrarna till närhet och delaktighet i sitt barns vård och omvårdnad från start.

Vid varje vårdplats finns en vuxensäng. Det ger möjlighet för barnet att vårdas hud-mot-hud långa stunder hos sina föräldrar. Forskning har påvisat att hud-mot-hudvård är viktigt gällande barnets överlevad, tillfrisknande och utveckling.

Ni är så nära mig så jag når att ta på er! Vi har kommit hem efter en tid på neonatalavdelningen. Jag får fortfarande till viss del mat via sonden som hänger från min kind, resten ammar jag. 

Nu är jag på den bästa platsen, hud-mot-hud hos en av mina föräldrar. Jag hör båda mina föräldrars röster och mammas hjärtslag. Här är jag trygg!

Jag ligger hud-mot-hud hos min pappa. Jag orkar inte riktigt amma hela måltider än, därför får jag lite extra bröstmjölk i slangen som sitter i näsan och som går hela vägen ner till min magsäck.

En tår letar sig ner på min pappas kind allra första gången jag ligger hud-mot-hud hos honom.