Mesenkymala stamceller

I de flesta av kroppens vävnader finns en typ av stamceller som kallas mesenkymala stamceller. I normala fall utvecklas dessa celler till att bli ben-, brosk- eller fettceller, men de har en inbyggd förmåga att kunna påverka immunförsvarets celler.

Hos patienter med typ 1-diabetes, som just insjuknat i sin sjukdom, kan en behandling med mesenkymala stamceller stoppa angreppet på de insulinproducerande cellerna. I djurförsök har man upprepat kunnat visa att de mesenkymala stamcellerna kan förhindra förstörelsen av de insulinproducerande cellerna, och nu mer har det även gjorts studier på vuxna individer som precis fått typ 1-diabetes. Resultat från en första genomförd studie på Akademiska sjukhuset publicerades 2015. I studien deltog 20 vuxna patienter som nyligen insjuknat i typ 1-diabetes. De lottades till att antingen få sedvanlig behandling eller att dessutom få behandling med mesenkymala stamceller hämtade från sin egen benmärg. Stamcellerna förökades i laboratorium och gavs sedan tillbaka via en infusion. Efter ett år jämfördes bägge grupper avseende förmågan att tillverka insulin i sin egen pankreas och man såg en signifikant skillnad. De som hade fått mesenkymala stamceller hade i genomsnitt samma eller snarast något bättre förmåga att tillverka insulin vid glukosstegring så som vid insjuknandet. I kontrollgruppen hade förmågan ytterligare försämrats. Patienterna i båda grupperna var dock i fortsatt behov av att ge sig insulin.

I pågående studier används mesenkymala stamceller från navelsträng som sedan framställs som cellterapiläkemedlet Protrans. Läkemedlet ges som infusion vid ett tillfälle. Efter ett år utvärderas förmågan att tillverka insulin i sin egen pankreas. Hittills har resultaten visat i genomsnitt samma förmåga att tillverka insulin vid glukosstegring såsom vid insjuknandet, om cellterapiläkemedlet ges i doserna 100-200 miljoner celler. Den restfunktion som kunde bevaras hos de som behandlades med mesenkymala stamceller bidrar till att diabetesbehandlingen blir lättare att genomföra, och på sikt borde risken för diabeteskomplikationer bli lägre.

Av etiska skäl har de försök som görs i nuläget begränsats till vuxna till dess att mer säkerhetsdata föreligger, men i teorin kan man förvänta sig ännu bättre resultat hos yngre individer. Förhoppningen är att man i framtiden helt kan bryta sjukdomsförloppet och i sådana fall finna bot för typ 1-diabetes. Där är vi ännu inte.

Forskagruppen på Uppsala universitet är sammanknuten med Akademiska sjukhuset, vilket gör att nya rön inom forskarvärlden snabbt kan översättas i praktiskt kliniskt bruk och snabbare komma patienterna till gagn. Inom universitetet har forskagruppen fotfäste både inom Institutionen för medicinsk cellbiologi och inom Institutionen för medicinska vetenskaper.